allhelgonadag

Jag sitter i en bar du aldrig besökt och delar en öl med dig du aldrig kommer att dricka. Ditt spöke är tonåring nu men inte mer genomskinligt än för femton år sedan. Det har fortfarande samma kontur, samma smala siluett som landar i för stora skor på modet då, men aldrig åldras på dig. Vi har träffats här i slutet av oktober och början av november varje år sedan du dog. Jag pratar med dig fast jag inte tror på spöken och du svarar fast du inte finns. Så nu får vi välja vad vi ska tro. Vi får bestämma oss för vilken myt som ska hålla oss kvar i varandras sällskap. Himlen är inte bra för den förutsätter att vi båda är döda, zombies är inget vidare sällskap och reinkarnation funkar inte alls, för hela poängen är att det är dig jag vill ha, inte någon ny.

- Spöke då, säger du.
- Spöke får det bli, säger jag.
- Tror du jag måste vara läskig och spöka om jag ska vara spöke?
- Vet inte, det kanske krävs någon utbildning eller typ licence to die.
- Licence to be dead, menar du.
- Jag vet inte vad jag menar men du får erkänna att licence to die har mer schvung, och relaterar bättre till James Bond, du vet, licence to kill.
- James Bond ja, finns han kvar?
- Jepp, Daniel Craig har du inte sett, han är okej.
- Snygg?
- Jo, på det sexiga viset, mer tilldragande än bildskön, mer het än photogenique om du fattar.
- Som jag?
- Som du.
- Men jag fastnar inte på bild nu.
- Nä.

- Är den här stolen ledig? frågar någon.
- Nä, säger jag, Mållgan sitter där.

- Hahaha, sa du just det?
- Ja, han såg lite stött ut men vad ska jag säga? Visst, det är allhelgonahelg som envisas med att förväxlas med halloween, men det är nog ändå magstarkt att hävda platsen åt min döde vän. Jag är ledsen, min kompis sitter där, han dog för femton år sedan, på tok för tidigt om du frågar mig, så nu sitter han där på stolen som du vill ha, men inte kan få.
- Halloween?
- Yes, det vill de gärna kalla det numera. Jag tror vi är lite rädda för döden, vi som lever, så vi hittar på anledningar att skrämma upp oss på låtsas istället för att ta den så kallade tjuren vid hornen och prata om er som dött, tänka på er som dött. Vi är så rädda för er att vi kallar er zombies, odöda, gengångare och allsköns olika monster.
- Jag var rädd för döden.
- Såklart du var, du skulle ju dö.
- Det ska du med.
- Sant, men jag vet inte om det ännu.
- Så du förnekar det också?
- Kan vi inte prata om Daniel Craig istället?
- I rest my case.
- Okej, du verkade inte så rädd för döden, du verkade ha den i en liten ask under huvudkudden.
- Det var ju för er skull.
- ...
- Jag var skiträdd och det tror jag du fattar, det vore väl fan om jag inte skulle vilja fortsätta med det som ni gör.
- Vad gör vi?
- Lever.
- Visst, men mer.
- Ni äter frukost med barn som inte vill sitta still, ni går till jobbet och försöker lösa andras problem och undvika att bränna ut er innan det är dags att hämta barnen eller äta middag med kompisar, grannar, släktingar eller gud vet vad. Ni åker till delar av världen jag aldrig hann se, ni torkar spyor mellan egna spyor när kräksjukan slår till. Ni får en stund för er själva och läser en bok, en bok som inte ens fanns när jag fanns. Ni bråkar för ni vet inte vad ni ska säga till varandra. Ni lämnar varandra och hittar varandra, ni blir sjuka och friska igen, ni förlorar en vän och hittar en ny. Ni blir uppsagda och vet inte hur ni ska betala hyran. Ni får ett pris för ni har gjort något enastående. Ni river något gammalt och skapar något nytt. Ni tar en promenad när hälften av löven ligger på marken och resten sitter på träden. Allt är gult och rött och luften är hög, lätt att andas, någonstans åker ett tåg över en bro, det gnisslar mellan räls och tåg. Ni tittar in när barnen sover, armarna över huvudet och känner ansvar och lycka i lika delar och ni vaknar på morgonen. Ibland med ont i magen, ibland med fjärilar i magen, ibland med solen i ögonen och herregud vilken underbar dag. Ni hör en sång som ger huvudvärk, ni hör en sång ni aldrig hört och tänker fasen vad bra så ni googlar och letar och upptäcker något nytt, lär er något nytt. Sen går ni och köper nya skor fast ni inte har råd och får lite dåligt samvete för utanför ICA sitter en kvinna med ett fotografi av sina barn och en hjärtskärande text som berättar en längre historia än den du läste igår och gud, jag kom just på att ikväll är det nytt avsnitt av Bron. Ni bara måste se hur det går.
- Jag fattar, men en del av det där lät ju inte så jäkla kul.
- Allt är inte kul.
- Jag vet, du dog.
- Det var inte kul.
- Nä.
- Men det var värst för mig.
- Var det väl inte!
- Jo.
- Men vi som är kvar och saknar dig då, du ligger ju bara två meter under marken och bidrar till kretsloppet.
- Men det var jag som inte fick äta mat från en food truck.
- Lite banal avsaknad, tycker du inte?
- Lätt för dig att säga, jäkla livsnisse.
- Fan ta dig, jävla döds... döds... dödsgubbe!
- I rest my case, igen.
- Okej, ska vi sammanfatta det här med en liten sensmoral nu, en läxa om livet från en död?
- Nä, det blir nog väl banalt. Jag tycker vi ses här nästa år igen, men innan vi, eller förlåt du, sitter här och dricker öl och pratar med dig själv med mig som sällskap går vi och letar upp en food truck och när vi hittat en beställer du två burritos och en hamburgare i nybakat bröd, sen pratar vi om livet igen.
- Och döden.
- Absolut, båda två, den ena är inget utan den andra.