- De vill att vi kommer in.
Hon säger det som om de vill att vi ska handla på vägen hem, glöm inte kaffe och mjölk, köp lite frukt också. Men vi vet varför, igår kväll var vi där till sent och när vi gick log han, men bakom leendet kunde vi ana något annat. Något om att acceptera saker, även svåra saker. Jag vet inte om han berättade för oss eller sig själv, men det gick att se där i alla fall. Bakom leendet. Vi pratade med läkaren på vägen ut och hon ville vara ärlig.
- Kan jag tala klarspråk?
- Ja.
- Han har inte långt kvar nu och han har ont. Ont. Vi har gjort vad vi kunnat men det finns inget kvar att göra nu, mer än att göra det så bekvämt som möjligt.
Vi äter frukost tysta i vårt lånade, rostfria kök. Jag öppnar munnen och andas in, som för att säga något, men stänger den igen. Det står en kastanj utanför köksfönstret, snötyngda grenar, något att fästa blicken vid så att den inte försvinner iväg, så att den stannar här.
Han är äldre än jag, han som ligger på sjukhuset. Han är någon jag ser upp till, någon som gått lite framför och varit lite vuxnare, lite tidigare. Middagar i egen lägenhet och samtal runt bordet istället för häng i soffan framför en hyrfilm, en kompromiss som ingen vill se. En minsta gemensamma nämnare. Vi brukade inte kompromissa. Casablanca med nerdragna persienner en solig junieftermiddag.
- Borde vi inte vara ute i solen?
- Nä.
- Du,
- Ja,
- Jag tror att det här kan vara början på en beautiful friendship.
Nu kommer taxin. En ljuskägla löper över köksväggen och lossar din blick från kastanjen. Vi säger Sahlgrenska och Onkologen till chauffören och sedan inget mer. Vi är på väg för att förlora vår första vän, så vi är tysta.
Han har ögonen öppna och hans bror har kommit under natten. Vid fönstret står hans mamma och pappa och nickar när vi kommer in.
- Jag ska gå och se hur det går i hockeyn, säger pappan.
- Hej, säger han, ljudlöst.
Han låter som någon som försöker andas, någon som inte vet hur man gör och ska lära sig andas för första gången, in, ut, in, ut. Men det ser ut som ett hej, så vi ler och jag ställer mig längs väggen medan de andra två går fram till sängen. De håller honom i handen och stryker bort hans hår ur pannan. Det har växt tillbaka efter cellgifterna. På kinden har han brännmärken efter strålningsbehandlingar, högsta dos. Du vet inte vad du ska göra så du står kvar här längs väggen. Din hand torkar bort en tår som kliar på kinden, din blick någonstans vid hans bröstkorg som stiger och sjunker, stiger och sjunker. Långsamt. Din puls ökar och magen gör ont. För hur gör man nu? Nu när du borde gå fram till sängen och hålla honom i handen, hålla honom i handen och stryka bort hans blonda hår ur pannan som de andra gör som om de aldrig gjort något annat. Handsvett nu. Hur kan du få det här att handla om dig tänker du då.
Utanför fönstret ljusnar det nu och det finns ingen kastanj som fångar blicken så den försvinner över Botaniska, vidare över Göteborgs utkanter, Fiskebäck, södra skärgården och där, en snipa på väg ut mot Styrsö, Vinga. Vinga fyr. Allt tar slut här så vänd tillbaka nu. Stanna utanför fönstret en stund och titta in. Ljusa väggar i Landstingskulör. Sängen och maskinerna mitt i rummet. Slangar, tuber och sladdar. Här utifrån ser det ut som om det är han som driver sjukhuset och inte tvärtom. Runt sängen mina vänner och hans familj. Ingen rör honom nu, ingen rör sig alls. Det är som om alla andas in inför sista andetaget. Törnesnåren har börjat växa framför fönstret så skynda dig in nu innan det är igenväxt. Skynda dig in nu innan han somnar i hundra år. Därinne kan du gå fram till honom nu. Du kan ta honom i handen som för att hälsa. Hej. Hej då. Ta ett steg tillbaka och släpp fram de andra. Ställ dig vid väggen igen och lyssna på maskinerna som andas och blippar. Blip, blip, blip. Blip. Blip. Blip. Bliii...
Det där har du sett på film så många gånger så det är inte på riktigt, och törnesnåren som täcker hela fönstret nu är från en saga så det är inte heller på riktigt. Läkaren som kommer in och nickar ja som svar på våra ordlösa frågor verkar riktig. Det ser ut som hon från igår. Hon nickar igen men du ser inget nu. Allt är under vatten. Stäng ögonen och stanna där för dig själv en stund. Själv med honom en solig dag i soffan. Säg hej då, hej då, för han försvinner nu. När du öppnar ögonen rullar han ut i korridoren och dörren stängs långsamt, långsamt. Solen tar sig in och ritar ett fönster på väggen där du står. Luta dig bakåt genom fönstret och ramla för det finns ingenstans att ställa fötterna längre. Nu är den här sagan slut. Med lite tur och mycket tid börjar en ny. Men hur många gånger du än läser den kommer något att saknas, någon att saknas.
Hej då.
Matz
