vinterhälsningar

Flera jular har passerat nu. Hon har suttit i den här långsmala lokalen sedan den öppnade. Folk har kommit och gått, böcker och papper tillkommit, flyttats runt och samlats i högar och pärmar. Kunder har kommit in, klockan plingar när dörren slår upp, de stampar kyla och snö från fötterna. Hon skulle behöva gå på toa men det är kö. De är arton som jobbar härinne nu. Arton personer och en toalett. Det är inte ohållbart men det är på god väg.
Hon tittar ut på gatan. Det som var regn nyss har tjocknat och faller långsammare utanför skyltfönstret. Dunlikt nu. Som om någon ställt sig på taket med hundratals dunkuddar och gått bärsärkargång. Det är mörkt. Hon saknar Katalonien och undrar om vårjackan hon hängt längst in i garderoben känner likadant. Det ringer nu, så hon tar med sig luren, får på sig jackan och går ut på gatan. Olofsgatan.
Hola! Ja, det snöar här, ja, jag fryser lite. Nej, det är bra. Jag tittar in i butiken nu, det är fullt med folk därinne. Det ser varmt och mysigt ut. Fråga mig inte, men uppe på takterrassen står någon med dunkuddar och går bärsärkargång. Ovanför alltihop har någon spänt ett svart skynke och tittar jag noga ser jag en ljuspunkt någonstans däruppe. Va? Nej, jag ser inga, jo, där står en gigantisk fläkt i slutet av gatan, hör du mig?
No, c'est pas possible ça! Hon saknar Sydfrankrike hon, och går ut på gatan medan hon stoppar en cigarett i mungipan. Framför henne står Spanjorskan och pratar i telefon, bakom henne sitter allihop och jobbar i butiken. Det är något skumt med den här snön, något artificiellt med kylan, något riktigt märkligt med mörkret. Merde! Det känns som en filminspelning. Hon tänder cigaretten och börjar gå mot franska bageriet. Spanjorskan lägger på och följer med. Bakom dem öppnas dörren till butiken. Klockan plingar. Ovanför dem vajar en gnisslande skylt. Arton arkitekter går mot bageriet nu.
Solen skiner genom en reva i ett svart skynke, och det blir tyst, som om någon slagit av en fläkt. Bageriet brukar ligga runt hörnet men det gör det inte nu. Någon tar av sig jackan, en annan tittar upp, blinkar och kisar, letar efter solglasögon i fickan. Avenida Sveavägen. Rue de Olof Palme. Plaza Hötorget. Place Sergel, Calle de Kungsgatan, Rue de Roi! Våra dunjackor ligger i en hög nu och någon häller en dunk bensin på alltihop och tänder på, woof! Och när vi står där i ring och ser lågorna dansa till ljudlös musik händer någonting. Någonting som är lätt hänt vid den här tiden på året. Vi tar varandras händer och börjar sjunga. En sång som alla kan. En sång de flesta hört förut. Den går såhär:

Varma vinterhälsningar från dina favoritarkitekter

läs här också