tisdag

olovs äpple.

Någonstans på en liten gård i en liten stad står ett helt och hållet normalstort äppelträd. För att hitta gården måste du ta dig till Södermalm, så heter staden där vår lilla bostadsgård har landat. Gå nerför en backe och in mellan några hus som ställer sig mot södersolen och skuggar parkeringarna på baksidan. Framsidan om man räknar hur man möter husen, men baksidan om man känner efter hur de upplevs när man tar sig hela vägen till Södermalm, nerför backen, in mellan husen och bländas av solen. Här undrar du om keps eller solglasögon skulle hjälpa men vi går inte in på undantagsfall utan koncentrerar oss på äppelträdet. 
Det är maj nu och äppelträdet blommar. Blommar för att vara så vackert som möjligt och locka fram tillräckligt mycket sol och värme ur sommaren för att någon gång i början av hösten vara starkt nog att bära upp sina många gånger så tunga grenar. Grenar fyllda med röda äpplen, för ett sådant äppelträd är det, vårt helt normalstora äppelträd på en liten gård i en liten stad som vi kan kalla Södermalm. Söderåt ligger den här staden men inte så långt söderut att det blir för varmt och inte så långt åt söder att det blir för ljust. Bara precis lagom södrigt ligger vår stad, och längst åt söder i staden längst ut på öns södra del, för vår stad är också en ö, omgiven av vatten på alla sidor, ligger vår gård som man når om man tar sig in mellan husen och ut på gården där man bländas av solen om man inte tagit på sig keps eller solglasögon. 
Ställ dig under trädet nu i maj och låna lite skugga av det för solen ligger på här mellan husen. Nu tittar du upp bland grenarna i äppelträdet och undrar om du är stor nog att klättra däruppe ännu. Du är nog fortfarande för liten men står där och hoppar jämfota för att nå första grenen och kanske lyckas dra dig vidare upp i trädet. Du får tag i grenen men inte något riktigt grepp, istället börjar det snöa. Snöa tänker du då och det måste vara fel för vinter har det redan varit och nu har det blivit vår först och sedan sommar och blommorna i rabatten har slagit ut och flugorna har vaknat ur sin vintersömn och slött börjat dunsa mot oputsade fönsterglas i lägenheten där du bor med en liten gård nedanför fönstret och titta där, där står du ju under trädet och undrar hur det kan snöa i maj. Det är kronbladen som lossnar för att du stötte i trädet förstår du då, tar i och ger stammen en ordentlig spark. Aj. Fler kronblad. Som snöflingor ser de ut när du tittar upp. Som snöflingor att fånga på tungan, så du sticker ut den men ingen fastnar, bara solen i ögonen igen. 
Du vänder dig om från under trädet och tittar upp mot huset och balkongen för att se om pappa kommit ut för att se om du står kvar därnere. Det gör du för det vet du ju för om du tittar på gräset under barfotafötter ser skuggan precis ut som skuggan från ett äppelträd och om du kisar ser du att pappa kisar för han är ganska känslig mot solljuset, men vänta nu, han är inte ensam däruppe. Bredvid honom står någon annan. Någon som inte alltid är här, någon som inte är mamma. Benen går så fort under kroppen nu att du inte märker att du springer, och in genom porten, tryck, tryck, tryck, tryck, trycktrycktrycktryck på hissknappen och kommer den inte snart, stamp, stamp, stampestampestamp i golvet. Där är den, upp med dörren och stäng dörren och tryck på knappen, vilken var det nu, ett, två, tre, fyra, fem... Tryck, tre, snabbt. Och upp i hissen och ut genom dörren och där står hon ju. Hon ler mot dig och du springer fram, in och upp i famnen och luften och hon luktar sådär som inte pappa gör och inte mamma gör men som bara hon gör. Nu åker vi till den andra ön säger hon då. Båten väntar. 
Äppelträdet släpper sina sista kronblad och ni far till den andra ön. När du kommer hem tänker du då, sitter det äpplen på trädet. I slutet av sommaren och början av hösten. Bakom båten ser du Söder, gården, trädet, huset, balkongen och pappan som eftertexterna till en film. Bara det att du får se filmen igen, se filmen igen fast med ändringar för du har lärt dig nytt och barfötterna har känt fler grässtrån och händerna plockat fler jordgubbar och ögonen bländats av fler solstrålar när du kommer tillbaka till slutet av sommaren och början av hösten till din ö som är en stad och din gård som är en park och ditt hus som är ett hus för många och där kompisarna undrat var du varit hela sommaren för de har längtat efter dig. 
Solen skiner fortfarande fast lite lägre nu, lite färre timmar nu, lite svagare nu och med annan färg. En annan färg som passar nymogna äpplen bättre, en färg som tar fram det röda ur äpplet och som förbereder träden på höstkläderna som också har en annan färg att ha på sig innan de tar av sig alltihop för då är det kväll för träden och på vintern blir det natt, då sover träden och tar emot snön som faller på grenarna helt utan ansträngning, utan att märka någonting tar träden emot tyngden från snöflingor och klär vår lilla bostadsgård i vitt. Du står med näsan mot fönstret nu och ser de första flingorna falla och när du backar stannar en stor imma kvar som minskar och minskar tills bara en fettfläck är kvar från där näsan satt. Snön faller och du tänker på äppelträdet som var så vitblommigt i våras och som fick så många äpplen efter sommaren. Äpplena är aldrig så goda som när du leker på gården och frågar om du inte kan få ett äpple och visst kan du det säger pappa som plockar ett av de högsta, finaste. Andas på det, hääh, putsar det mot hjärtat, eller mot jackan fast ungefär där hjärtat sitter och räcker det, glänsande, till dig. 
Snön faller nu. Långsamt, eftersom den inte har någon brådska ner, säkrare i luften där den inte smälter eller blandas ut med de andra. Där flingorna kan vara själva en stund innan de måste rätta in sig i ledet, ligga underst i ett skikt, bortest i en driva, virvla runt en husknut. Den lägger sig i lager på lager över hela gården, på trädgrenarna och gungorna. På balkongräcken och cykelsadlar, trehjulingsflak och lekstugetak. Blåser in under taken i portuppgångarna, ut igen och landar i rabatterna längs fasaden, tillbaka igen och ner, ner på äppelträden som klätt av sig nu, som står nakna nu när det är som kallast. Du putsar bort lite imma med en tröjärm uppdragen över handen och tittar ner mot äppelträdet. Snön yr inte lika tät längre och molntäcket glesnar faktiskt och där bakom, långt ner mot horisonten verkar det som en sol tittar fram. Samma sol som lyste på träden i somras fast med kallare ljus nu, men strålar har den och när den letar sig fram mellan husen, uppför backen fram till gården är det något bland svarta trädgrenar som glänser. Mitt i din svartvita vinterfilm om gården blänker något till i rött och du hoppar till, gnuggar ögonen och tittar igen. 
Spring ut i hallen nu och på med jacka, skor och vantar i farten. Ut genom dörren, strunta i hissen och spring nerför trapporna men ta det lugnt för guds skull så du inte ramlar. Ut genom dörren, låset kärvar lite och den är trög, en driva ligger i vägen. Pulsa genom snö, långsammare nu för ingen annan har sett något, ingen annan har hunnit före. Pulsapulsapulsa pulsa, pulsa. Pulsa. Fram till äppelträdet och titta upp. Längst däruppe bland svarta grenar och vit snö. Längst däruppe dit man måste kunna klättra för att hamna, hänger ett ensamt äpple. Du kan inte nå dit, du kan inte nå dit, det är som om grenarna viskar men du stänger öronen och minns vad pappa sagt, vad mamma sagt. Om du inte klättrar, ramlar du inte. Om du inte ramlar, slår du dig inte. Om du inte slår dig så har du ingenting lärt, om du aldrig ramlat vet du inte heller hur man reser sig upp. 
Den understa grenen är närmare nu. Du kan nå den nu. Och när du tar i den känns den inte för grov längre. Och när du försöker hiva dig upp för att få tag i nästa gren verkar det inte för långt längre. Det verkar som om ett normalstort äppelträd på en liten gård i en liten stad som också är en ö har sparat ett äpple åt dig. Det verkar som att just det här trädet har väntat genom vårar och vintrar, somrar och höstar, blomningar och skördar. Väntat på dig. Väntat på att få spara ett äpple åt dig. Ett äpple som ingen annan skulle kunnat se. Ett äpple som bara du skulle kunna nå. Ett äpple som bara är ditt. 
Olovs äpple. 
Gonatt.

måndag

asfaltsblomma.

Det har slutat regna nu. Tankarna är fyllda och diskmaskinen har långsamt börjat tömma dem igen. Det droppar från ett hörn på paviljongens uppvikta tak och de första lunchgästerna har kommit ut tillsammans med solen och börjat trampa den osynliga diagonalen som korsar Östermalmstorg. Solen tittar ner från takåsarna längs torgets södra sida och studsar på regnvåta gatstenar, landar på utsträckta ben under paviljongtaket. Därinne surrar maskinerna nu. Espresso och räksallad ska fram. Det är dagsljust därinne. Dagsljus filtrerat genom takfönstret i norr. 
En Östermalmskråka sätter sig däruppe och knackar på glaset. Någon tittar upp och kråkan vänder sig om. Den har hittat solcellerna på takets sydsida nu. Värme strålar därifrån och kråkan hittar sin förvrängda spegelbild innan den får luft under vingarna och lättar. Lättar på luften som kommer ut ur nocken. Den tar ett varv runt torget och tittar ner på paviljongen som har fyllts med gäster både inne och ute. Några i skuggan på baksidan, någon under utfällt tak, någon i solen, några därinne. Kråkan har svårt att känna igen sig, människorna alldeles för markbundna, för tunga. Men det är något lätt över paviljongen, det gillar han. Den tycks ha landat och intagit sitt hörn på torget, men också vara på väg att lyfta. Som om den vore så fjäderlätt att den oförankrad skulle sväva hitupp till mig. 
Jag dyker istället. Min skugga vindsnabb i diagonalen över torget och slocknar när jag landar på upptorkad sten och hittar en räka under ett bord. Människorna sitter och pratar. Ovanför dem vecklas paviljongen ut som en blomma och samlar upp det blomman behöver. Solljus, direkt och indirekt. Vatten som dagg på kronbladen, att användas senare. En slags fotosyntes som människorna själva hittat på. Lite syntetisk kanske, men väl utförd. Den har ju inte växt ur marken som blomman. Den har ju inte på egen hand brutit stenlagret på torget. Den har placerats här av människorna. Byggts upp, bit för bit av återvunnet material, och landat. Landat som kråkan och brutit stenskiktet som blomman. Det är inget de tänker på, människogästerna. De bara sitter här i skuggan och solen och tuggar. De idisslar inte, men det är något kråkan funderar över när han lättar igen, fastnar i en luftström vid Hedvig Eleonoras kupol och skickas vidare över Dramatentaket till Nybroviken och bort längs Strandvägen. Fotosyntes, tänker han, om de fortsätter såhär är de nog självförsörjande snart, människorna.