måndag

bastupojkar.

Rikard sitter längst uppe i hörnet. Vi tror det i alla fall för han går inte att se. Röken är för tjock. Jag var uppe på taket tidigare idag när det var ljust i ungefär tjugo minuter för att se om något fastnat i skorstenen. Nisse skickade upp en lång pinne som jag tryckte ner men det enda den gjorde var ett större hål i en redan sönderrostad pipa.
Nu är vi ju inte sotare, men ibland vill man få det att verka som att man kan uträtta något annat än streck på en ritning, ord på ett papper eller siffror i en räknare. Vi har väl tummarna mer eller mindre centralt placerade i händerna men jobbar allihop på bilden av vår manlighet. Vi har den gamla bilden kvar. Den där mannen äger ett hus eller kanske en hel gård och utöver det en bil och några maskiner. Några av dessa kommer för eller senare att krångla och om inget krånglar behöver vi nog bygga en veranda eller byta ett gångjärn på ytterdörren som gnisslar. Man kanske bara kan smörja den, säger Tompa då, men det har du redan provat så gångjärnsbyte är nog bäst. Det är lite mindre rök nu och Rikard framträder i hörnet. Han har en öl i handen med en älg på etiketten. Han är inte finsmakaren i gänget. Han är lång, sitter lätt krökt för att undvika taket, och smärt. Ja, jag säger smärt för jämfört med oss andra, som är gubbar nu, ser han faktiskt vältrimmad ut. Bilringarna verkar inte fastna på honom, ölen tycks han kissa ut istället för att lagra i slangar runt midjan. Det kan vara huset också, för trots att vi för tio år sedan skulle sagt att hans tumme satt närmast handmitten så är det han som är husägare på riktigt. Han som på helgen går ut, händerna i midjan, och ställer sig i trädgården och tittar upp. Upp på hängrännan som nog behöver tömmas på löv idag. Upp på takpannan som ser ut att kunna lossna och flyga iväg i nästa storm. Titta nu runt hörnet på räcket till balkongen däruppe. Ser det verkligen säkert ut? Vi är väl inga experter men vill du släppa ut barnen (han har två) innan du är helt och hållet säker på att träet som ser så pass murket ut kommer att hålla för en tackling? Hålla för en treåring som vill klättra lite, luta sig över kanten och vinka till pappa.
”Hej pappa!” Hon är halvvägs upp nu och det knakar i sjuttiotalsvirket, Rikard står kvar därnere på gräsmattan. Den behöver nog krattas nu innan grannarna börjar pika, löv överallt. Äpplena blev aldrig plockade och ligger i en rödbrun massa under trädet, gungan fylld med äppelmos.
”Gå ner därifrån!” Auktoriteten som din pappa hade har du aldrig lyckats imitera. Rädslan för rädsla för stark. Du ville ju inte ha lydiga barn utan barn som tänker själva. Självständiga barn som helt på egen hand kommer fram till att du alltid har rätt. Kratta ihop löven nu så snabbt det går. Snabbt så att högen blir tillräckligt mjuk under balkongen. Snabbt så att den tar emot flickan om räcket ger vika. Kratta som om ditt liv hängde på det.
”Kratta!” Grannarna skriker nu. De står i rader längs dina omålade staket, de hinner du slipa och måla i maj, och ropar och hytter med nävar. De såg så snälla ut när du första gången åkte längs villagatan. Ny bil och nyskrivet huskontrakt brännande i handskfacket. De stod där med räfsor och penslar längs nymålade staket och vinkade. Solen sken den dagen, det hade regnat nyss så gatan glänste och när du vevade ner rutan luktade det gott, nyregnad asfalt. Det såg ut som en film, en film om Kajsa Kavat, och där, där lite längre fram på gatan stod en liten flicka och sålde lemonad. Den kostade fortfarande en krona och hon sparade inte till en surfplatta för det var böcker hon ville ha, men böckerna lånar hon på biblioteket och pengarna hon tjänar skickar hon som allmosor till någon som bättre behöver dem. En sådan gata var det och det var lördag tror jag. Lördag som idag. Hon står därinne i köket. Du ser henne inte riktigt för fönstret skickar både solkatter och signaler om att det är dags för fönstertvätt. Bilen gömmer sig bakom lövhögen nu, det gör det lättare att glömma besiktningsprotokollet, den rostiga ljuddämparen och bakluckan som håller på att falla av. Och lamellerna, börja inte ens om lamellerna. Hon vinkar därinne för brunchen är klar. Skramlade ägg och nybakta scones. Flickan har landat i lövhögen. Ta henne i handen och gå in. Gå in till familjen. Ta inte trappan härbak för den behöver du laga först. Gå runt, runt till framsidan men undvik garaget för du vet att det måste städas och tömmas. Titta inte på lövhögen heller för nu blåser det. Det blåser och jobbet du just gjorde är ogjort nu. Gud har just okrattat dina löv och omsorgsfullt lagt dem på plats i din lilla trädgård igen. Öppna dörren och gå in. Det luktar gott därinne. Hemma. Det luktar hemma.
”Rikard,” säger Pelle, ”har du somnat?” Röken har skingrats och bastun har svalnat lite. Vi sitter och tittar på honom. I hörnet. Han vaknar nu, ruskar lite på sig, tittar frågande på oss.
”Va?”
”Inget,” säger vi med en mun, en unison gosskör, ”ingenting alls, vi pratade bara om manlighet en stund, inget att bry sig om. Nu går vi in. Kan du tända en brasa åt oss? Vi vet inte om vi kan.”

Inga kommentarer: