måndag

romeo.

Han går fram till baren igen. Bara en öl till. Sedan kommer han att framträda som ett foto i framkallningsvätska. Hon ser honom inte än men snart. Hon tittar på en punkt strax bakom honom och det stör honom litegrann. Han sträcker på sig och känner irritationen krypa. Flyttar huvudet fram och tillbaka som en boxare och sträcker på sig. Han kan väl inte vara osynlig. Han skakar undan irritationen och ersätter den med en förklaring. Han som pratar med henne tråkar ut henne så hon dagdrömmer. Hon tittar inåt. Hon drömmer. Så måste det vara.

En öl. Du säger det ganska högt och håller upp ett finger. Bartendern häller upp en öl och du ska just ge honom ditt kort när personen bredvid dig tar emot ölen och du undrar igen varför du inte riktigt syns. Aha. Han var före. Så var det säkert. En öl. Du tycker att du har ögonkontakt så du vickar med din andra hand, som om du höll ett glas i den. Den andra handen håller upp ett finger och ditt kort så nu ska de väl förstå att du vill spendera. De knuffar på dig nu. Från sidan och bakifrån så du håller emot lite. En sur min däråt och en liten knuff däråt. Ett stadigt tag i baren med ena handen och kortet i den andra. Nu kom någon in mellan korthanden och baren. Fan också. Trycka tillbaks. In med korthandens armbåge på baren igen. Nu ser han dig. En öl! Någon stöter till och nu är kortet på golvet. Du ska böja dig men glider bort från baren istället. Som en slags inverterad stage dive känns det, lite förnedrande. Kortet ligger därframme någonstans under fötter som trampar och ölen är någon annans nu.

Var är hon? Där. Hon står och skrattar. Det måste vara för att inte verka dryg. Det är nog för att snabbare bli av med honom. Ser han inte lite kletig ut? Jo. Skäggstubb alldeles för lagom lång, som hade han planerat att gå ut lite för länge. Som om han bara kan gå ut var tredje eller var fjärde dag. Han har något i håret också och han gapar och garvar och pratar lite för högt. Det är nog både tandtråd och munskölj. Morgon, middag, kväll. Sliskig typ. Det måste hon tycka. Fast hon trycker sig lite närmare när hon skrattar nu. Lägger en hand på hans uppkavlade arm. Håller kvar den en stund. Det är trångt i baren, hon har nog svårt att röra sig. Så är det nog. Hey! Det där är min tå. Mhm. Och det där är min öl. 

Han har tittat på mig ett tag nu. Han var borta en stund men dök plötsligt upp igen. Som om han varit på golvet ett tag. På golvet. Och den här jävla tönten. Tredagarsstubb och kladd i håret. Munsköljer säkert. Så jäkla hög volym här. Pumpig dansmusik i ena örat och kladdig smörja i andra. Om jag skrattar såhär högt och lite härligt och kanske tillochmed lägger en hand på hans arm. Kan jag glömma allt då? Kan jag få honom att sluta prata? Kan jag komma härifrån? Det dunkar i huvudet. Jaha, en ny drink i handen igen. Var kommer de ifrån? Förlåt, jag måste pudra näsan. Hejdå tredagarsstubb.

Vart tog hon vägen? Där, tredagarsstubben är ensam.. Ack, om jag ändå hade vett, muskler och lite mer mod än ett marsvin. Då skulle jag nog gå fram till honom och kanske ställa mig lite för nära, säga något sjukt coolt om skäggstubb och Don Johnson. Jag skulle vara lite längre än honom också. Sen skulle jag fråga vart hon gick. Tjejen som tröttnade på honom. Ja hon. Vart gick hon? Vafan vill du, säger han då. Som om jag faktiskt gått dit och frågat honom. Det har jag väl inte? Eller? Här ligger jag iallafall på golvet. Näsan, check. Han har nog bara puttat mig. Jag ska nog krypa iväg nu. Det känns mindre trångt härnere och lättare att komma fram. Men svaghet då. Det kanske är den jag ska visa henne. Jag har ju massor. Där står jag som vanligt och tuppar mig i baren och går fram till vilt främmande muskelknuttar med skägg och blir puttad och ligger här på golvet och undrar hur jag ska ta mig upp eller om det ens är önskvärt. Det kanske är här jag hör hemma och det kanske inte ens är synd. Så jäkla kul är det inte i huvudhöjd. Öl har jag fått tillräckligt. Armbågar, tack så mycket. Obesvarade blickar, yes, det räcker nu. Romeo kallar de mig förresten. Jag brukar inte prata om det men nu ligger jag här på golvet så djupare kommer jag ju inte. Romeo för att jag alltid vill så mycket. Romeo för att jag aldrig förstår var gränsen går. Romeo för att jag dricker en öl till och samlar för mycket självförtroende. Romeo för alla oavslutade raggningsrepliker. Romeo för att jag vill ha lite värme.

Hon kommer ut från toan. Nypudrad. Var är han? Hon känner sig lite osedd efter att ha haft hans blick på sig hela kvällen. Tänk om han är lite annorlunda. Lite mindre tupp. Tänk om man fick ta hand om någon litegrann istället för att undra var drinkarna kommer ifrån på löpande band. Berätta ett eget skämt istället för att fejkskratta åt ett dåligt. Vad gjorde han på golvet? Musiken är nog ännu högre nu. Glasen ännu fullare. Armbågarna vassare. Där är garderoben. Där är dörren. Där är trottoaren. Ett djupt andetag genom näsan. Det finns luft härute. Där står en taxi men hon ska nog gå, stilettklackar i handen. Barfota. Det har slutat regna men trottoaren är fortfarande fuktig och luften luktar blöt asfalt. Hon stannar vid övergångsstället en bit bort. En bil kör förbi och missar en vattenpöl. Hon vänder sig om och någon kommer ut från klubben på knä. Liksom ålar sig ut mellan benen på rökarna där.

Du kryper ut. Du ser dig om. Du tittar upp och lite aska från en cigarett landar på din kind så du viftar bort den. Kryp vidare nu. Inte långt kvar. Lyssna inte på skratten. Bara kryp. Inga fler styrkeprov. Från och med nu, ödmjukhet och ärlighet. Och lite svaghet. Vad kan du förlora. Ingenting. Kryp en bit till och vinka. Vad väntar du på. Hon står ju därborta och väntar på grön gubbe. Hon står ju därborta och väntar på dig. Hon vill bara att du kryper dit, nickar försynt, väntar så att hon får en syl i vädret. Var dig själv nu för guds skull. Inget mer larv. Nej, vad gör du? Res dig inte. Res dig inte. Kryp. Lägg dig på rygg, du är framme nu. Titta upp i hennes ansikte och säg ingenting alls, men le. Le ditt eget leende. Det som du glömt. Det som inte betyder någonting. Inte betyder någonting förutom att du ligger här på marken, lite blöt på ryggen, lite förnedrad. Nykter nu. Le för bövelen. Hon ler ju mot dig.

fredag

pannkaka.

Nästa grej är vintern. Ja, efter hösten då. Den kan verka lite oöverstiglig, ointaglig, vintern. Det kan verka som att när den väl börjat kommer den inte ta slut. Inte alls som sommaren som tar slut för jämnan. Det kan kännas som att när man trodde att man klarat det värsta, säg i mitten av januari någon gång när du redan pulsat genom trögflytande vatten i två månader, när din tjugominuterspromenad till dit du ska känts som ett maratonlopp över alperna i flera veckor. Då har man inte alls klarat det värsta. Då har det bara börjat. Då bleknar fortfarande ditt stackars skinn, då går solen fortfarande ner strax efter lunch, då lägger sig is-, snö-, slask- och vattenlagret fortfarande decimetertjockt på din promenadväg. Då är du litegrann inne på att ge upp. På att som björnarna stänga av de oviktigaste funktionerna och bara leva på fettet från din nu omfångsrika midja. Din obefintliga, överbefintliga, fiskfärgade midvintermidja. Om man ser den på det viset kan den verka lite lång, vintern.

Åttio, Nittio eller kanske Hundra vintrar ska det bli totalt. Som antal betraktat är det inte så många. Ta fram ditt gamla hopprep och hoppa åttio gånger. Det gick ju galant. Prova nittio armhävningar, lite svårt men med träning ska det nog gå. Åttiofem sidor i en bok, avklarat på en långlunch. Hundra åkarbrasor. Det var väl inte så jobbigt. Eller sjuttioåtta hjärtslag. Vad klagade du på hela tiden egentligen. Nu är det hursomhelst slut. Något du vill ändra på? Kanske en vinter till. En öl till med någon du tycker om. Eller en liten stund ensam i lugn och ro. En sista hamburgare. Eller tio. En sån där helt perfekt pannkaka som när den landar igen efter luftrotationen i slowmotion inte har ett veck du behöver rätta till, inte för ljus, inte för mörk. Inte för varm så att grädden smälter. Inte för kall, inte för tjock, inte för tunn. En sån pannkaka vill du ha.