torsdag

paginering.

Det var något Skalman sa. Om du kan öppna en bok (vilken bok somhelst) och lägga en bit papper mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra, sa han, så får du som du vill. Jag minns inte varför, men troligen hade han och Bamse hamnat i en slags utpressningshärva, och jag kan inte vara säker men jag gissar att Vargen var inblandad. Poängen (eller möjligen sensmoralen) var iallafall att det skulle vara omöjligt att lägga någonting mellan en udda och en jämn sida eftersom alla böcker är numrerade på samma sätt. De kan se lite olika ut innanför pärmen mellan titelsidor, innehållsförteckningar, copyrightsidor och smutssidor men principen är alltid densamma. Udda sidor hamnar till höger vilket gör det stört omöjligt att placera en bit papper mellan exempelvis sidan sjuttitre och sjuttifyra i vilken bok som helst. Ett noll till Skalman alltså. Jag vet inte vad jag gick igång på, men någonstans i samband med att mat- och sovklockan slog tupplur lade jag ifrån mig tidningen, tog på mig mina små ytterskor och cyklade till biblioteket. När jag gått igenom samtliga hyllor, mer och mer frustrerad och hårdhänt ju mer jag insåg att den gamle skalbaggen hade rätt som vanligt, cyklade jag hem igen och läste klart. Men Skalman återvann aldrig mitt fulla förtroende efter det (jag blev av med mitt lånekort också, och portades från biblioteken i tre omgivande kommuner, men det är irrelevant för nu). Han hade korsat en gräns jag ritat upp i sanden om jag hade haft sand i pojkrummet. Han hade missbrukat sin överlägsna intelligens och ställt mig på samma sida som skurkarna. Jag kände mig lurad och upplevde för första gången den lätt svindlande känsla som går att känna när man för första gången inser att skurkar går att sympatisera med. Att skurkar har en personlighet och ett hjärta av blod innanför ett bräckligt alabasteromslag.

Jag satte upp mitt första och hittills enda mål den dagen. Jag satte upp det på väggen också, i en liten förgylld ram med passepartout för att ytterligare understryka min målmedvetenhet. När jag skurit till passepartouten och krökt några spikar tills jag slutligen fick i en rakt, och pappa dunkade i taket underifrån så att jag blev lite rädd att han skulle bli riktigt arg, var jag så trött att jag somnade där och då. När jag vaknade på golvet nästa morgon läste jag mitt uppsatta mål med nyvaknade ögon och såg att passepartouten inte var spikrak. Jag hade skurit förbi i ett hörn också vilket kan hända den bäste, men det hände mig. Det var inte utmärkt formulerat, målet, men det gick att förstå. Det lät såhär. "Till den dag jag dör eller insjuknar i något hittills okänt så pass allvarligt att det blir svårt att stå upp eller för den delen skriva eller föra ett samtal, ska jag som enda mål i livet ha som mål i livet att överbevisa Skalmans påstående om omöjligheten i att placera ett platt föremål mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra i en bok. Vilken bok somhelst." Jag skjutsade upp tavlans högra hörn en aning för den hängde snett, tog ett eller två steg bakåt och läste igen. Jag log nog litegrann i mjugg för jag var oerhört nöjd med mig själv. Mamma ropade nerifrån så jag gick ner, åt frukost, tog på mina små ytterskor och gick ut genom dörren och vidare till skolan, och efter det (småningom) ut i livet.

Det tog många år av försök, besvikelser, missräkningar och regelrätta misslyckanden att uppnå målet. Jag krånglade mig in i både bokbindarbranschen och förlagsbranschen, jag ägnade ett par ofruktsamma år åt rörmokeri och lagerarbete, allt utan resultat. Bokbindarna och förläggarna var helt enkelt för konservativa för att kunna påverkas, dessutom var min makt inifrån postsorteringsrummet minst sagt begränsad. Rörmokarkollegerna var intresserade men hade inga idéer alls om hur vi gemensamt skulle gå vidare. Jag gav dem en kalender fylld med nakna tjejer och gick ut från kontoret utan att ens säga upp mig. Den dagen började jag skriva på en roman. Den var dålig så jag slutade ganska fort men började på en ny. Jag visste inte vad den skulle beröra för ämnen eller om den skulle beröra några ämnen alls eller ens beröra, så jag skrev om en pensionerad polis med skäggstubb och ohälsosam livsstil som inte tycker om att vara pensionerad utan hellre vill lösa svåra mordfall i lantlig idyll. Sen skrev jag tio till och placerade två av dem före i tiden fast då i storstadsmiljö och sakta började jag bygga ett rykte som pålitlig och utomordentligt rik författare av kriminallitteratur. Nu kunde jag gå upp till förläggaren och säga till henne att säga till bokbindaren att trycka en bok med en något annorlunda sidnumrering. Jag hade också fått tillbaka mitt lånekort från biblioteket på min uppväxtort och en kalender hemskickad från mina gamla vänner rörmokarna varje år de senaste tio åren. En del skulle säga att gudarna log mot mig, men jag såg dem inte riktigt från där jag stod. Jag log ibland, men det hade jag alltid gjort.

Jag cyklade upp till Farmor på berget för jag visste inte riktigt var Skalman bodde och dessutom hade jag hört talas om Farmors pannkakor och tänkte väl att hon skulle kunna hjälpa mig kontakta sköldpaddan. Boken låg i cykelkorgen och mellan sidan sjuttitre och sjuttifyra låg ett bokmärke jag fått med min Bamseprenumeration, det föreställde Skalman på en kudde med en mat- och sovklocka i handen. Jag hade försökt komma på något bättre men kunde inte. Jag visste inte riktigt vad det här skulle leda till och det kanske var därför jag inte vågat ta reda på Skalmans adress utan istället åkt upp till Farmor. Hon var väldigt vänlig och när jag frågade om pannkakor tittade hon inte konstigt på mig och frågade inte om jag hade en egen farmor, utan lagade helt sonika en omgång, hällde honung över alltihop och sa till mig att låta mig väl smaka. Vad betyder det, tänkte jag, men sa ingenting. Jag log bara mot henne och tog fram min bok från under armen och sträckte fram den till Farmor. Varsågod, sa jag, min senaste kriminaldeckare om en skäggstubbig polis och hans oerhört överansträngande pension. Bokmärke ingår.