onsdag

en tom stol.

Jag heter Jonas och har mammas ögon. Jag föddes för en månad sedan fyra år gammal och bor med min far. Jag har inte sett mycket av världen, pappa tog mig till gården samma dag jag föddes. Samma dag som mamma dog. Jag vet ingenting om mamma förutom att vi har samma ögon, det säger han varje dag, de dagar vi ses. Vi lever varsina liv här, jag i gamla huset och han i nya. 

Gamla huset har ett litet takfönster, jag bor på vinden, från var jag ser det mesta av gården. Det är en oansenlig gård, mer ett torp med en trädgård men gård låter mer fantasieggande. Jag ser ett utedass, en bod och kunde jag se genom väggar; nya huset. Bakom utedasset passerar bilar på landsvägen, det är ingen stor led men på söndagar med gudstjänst kan det bli en liten karavan. Andra dagar bara en cykel eller två och fru Nilsson, vår närmsta granne, på väg till morgondoppet. Bortom landsvägen ligger havet. Jag tillbringar mycket tid på vinden, takfönstrets utsikt min enda sysselsättning. De som passerar på landsvägen är mina lekkamrater, deras liv mina sagor. Ta fru Nilsson, jag vet hon heter så för det står på brevlådan men jag kan inte hennes förnamn. För att inte bara gissa använder jag det jag vet, det får inte bli godtyckligt. Hon har badrock på sig och handduk över axeln, håret uppsatt - hon doppar inte huvudet när hon simmar - och hon går framåtlutad som om hon tappat någonting. Eller som letade hon daggmask. Då är jag nöjd, då heter hon Dagmar, Dagmar Nilsson. Dagmar är sextitre, jag hittar fortfarande på, och har en syster i Danmark. Hennes make dog för tre år sedan vilket hon firade med en sup. Hon uppskattar bourbon, noveller och ensamhet. Hennes man (herr Nilsson) var ordförande i lokala IOGT-föreningen, alltid möten hemma, och av åsikten att böcker är bäst som brasved. Hon har det bättre ensam. Ibland möts pappa och Dagmar vid grinden, pappa går åt ena hållet mot brevlådorna och Dagmar åt andra, mot havet. Idag är en sådan dag. 

Dagmar går förbi brevlådorna, handduk över axeln, pappa kommer runt knuten in i mitt synfält. Hans steg ser tunga ut, som gick han i gummistövlar, men solen skiner genom takfönstret idag och pappa har långbyxor (alltid långbyxor) och är barfota i tygskor. Han tittar i marken, tårna visar vägen, med gråare hår idag än igår, men lika tjockt som alltid. Jag ser allt men han ser inte Dagmar som ser honom och vinkar, hon uppskattar ensamheten men har alltid en stund för sin granne. De pratar kort och pappa går därifrån med oförändrade steg. Jag väntar tills han vänt med tidningen i hand innan jag klättrar ner från min pall och rutschar baklänges nedför lejdaren till köket. Jag springer över gult sommargräs barfota men känner ingenting, fotsulorna härdade. Han ler men inte med ögonen och plockar upp mig på axlarna och frågar om jag vet vad som hänt. Jag tar tidningen och ser att riksbanken sänkt reporäntan men säger att vädret ser ut att bli bra så långt man kan veta. Han skrattar lite, axlarna guppar, och säger att det var som man kunde tro och skulle det vara sommartorka kunde det ju likagärna vara nyhetstorka. Jag böjer mig över huvudet och ser hans ögon uppochner.

Du har din mors ögon, säger han. 
  Visst, men hade jag vetat mer kunde jag kanske förstå varför hans axlar kändes som de bar mer vikt än min, min änsålänge oansenliga vikt.

Vi går in i nya huset efter att pappa lyft ner mig, både takhöjden och dörröppningen är för låg för oss båda, den är för låg för honom. Jag går in och han duckar, stänger dörren med hälen och kränger av tygskorna, allt i en rörelse som var det viktigt att inte slösa någon tid. Han slår på vattenkokaren och tar fram en kopp som han ställer på bordet samtidigt som han sätter sig ner; helatiden begravd i tidningen. Ensam dricker han alltid snabbkaffe. Jag har satt mig mittemot och tittar på honom, han lämnar inte tidningen ens för att hälla vatten på kaffet. Kokaren har tystnat efter en sista stegrande suck; sommartystnad. En fågel tickar över plåttaket, en traktor hummar på vägen, växlar ner för ett gupp och längst bort om jag stänger ögonen och lägger till lite själv kan jag höra vågorna viska när de vänder över stenarna på badstranden. Han är sig själv härinne i nya huset, har en rutin som aldrig ändras, som behövde han den för att andas. Det är nog det han gör härinne, andas och övertalar hjärtat att slå. 

Vad sa Dagmar? Frågar jag, men han svarar inte. Det är som vanligt, jag får använda det jag vet och gissa resten. Jag sköt min man, eller; jag bakade kanelbullar och kryddade med råttgift, eller; vattnet var kallt igår, men med tanke på hur vinden legat på från fastlandet i natt tror jag att det är varmare idag, har du badat i år? Han har inte badat i år, det vet jag, vad jag inte vet är att pappa har en skrynklad papperslapp i fickan. En papperslapp med mors handstil. Jag vet inte att det var det sista hon skrev eller vad som står på den. Men när det knackar på dörren förstår jag. Dagmar kommer in, hälsar på pappa och frågar hur han klarar sig, kunde hon hjälpa honom på något sätt. Hon ser mig inte.

Han tittar upp från tidningen och vänder sig om, men först efter att han blinkat mot mig, frågar Dagmar om hon vill ha en kopp kaffe och erbjuder henne stolen mitt emot sin egen. Min stol. En tom stol. 

måndag

eftermiddag.

Uppdraget kom med mail på eftermiddagen. Jag hade börjat fundera om jag kunde stänga av mailen, den har ju vart på hela dagen. Det kunde räcka nu, resten läser jag imorgon. Jag skulle verkligen precis klicka. Fasen också, det kunde kommit sju skräpmail, men istället det här. Bara ämnesrutan var olycksbådande; släpp allt. Släpp allt. Hur skulle det gå till, jag höll inte i någonting. Jag höll i en mus och en haka, det var allt jag kunde göra för att inte slå huvet i bordet. Van att göra som jag blev tillsagd släppte jag allt. Hakan for i bordsskivan, musen redan där, satt kvar. Jag tackade Gud för statliga myndigheter och egna kontorsrum, spottade ut en tand, torkade blodet från munnen med baksidan av armen och tittade snett på musen, misstänksamt (hmm). Släpp allt. Varför då? Ifrågasättande kom alltid för sent för mig, jag hade inte fattat poängen. Jag skulle nog ropa varför strax före vattenytan, hade någon bett mig hoppa från Västerbron. Släpp allt, jag vågade inte öppna mailet och kunde inte fortsätta titta på det heller, vädjande med sin lilla röda flagga. Vem flaggar ett mail? Troligen samma personer som tränger sig i köer eller kommer för sent, deras tid viktigast. 

Det var nära att jag inte gick till jobbet alls idag. Jag vaknade tidigt ganska pigg, men inte så pigg på att gå upp gjorde jag en inventering. Kliar det i halsen? Är jag lite varm i pannan (kan du känna)? Det gör nog lite ont i magen, eller möjligen njurarna, jag är ingen läkare. Jag har ett myndighetsjobb, fråga mig inte vilket för jag begriper inte själv, som  jag tillbringar cirka åtta timmar om dagen på. Fem dagar i veckan. Resten av tiden är jag ledig. Då är jag ledig. Men jag gick dit, och jag fick några mail och strax innan jag skulle stänga ner mailen kom det ett till som sa att jag skulle släppa allt. Jag sitter här och hittar på ursäkter. Släpp allt, visst, men öppna mailet stod inte, jag har redan gjort vad jag blivit tillsagd. Vad mer kan man begära? Det är nog ett virus, jag gör alla en tjänst om jag inte öppnar. Det är nog inte viktigt. Skit också. Det är viktigt. Jag har inte fått ett viktigt mail på tre år och hittar på ursäkter att inte öppna.

Mailet bestod av tre meningar. Tre prydliga meningar (och ett mvh):
Klimatfrågan är eftersatt på den här myndigheten.
Långa flygresor är krävande för miljön och därför en klimatfråga.
Romantisera korta flygresor eller varför inte tandemcykling längs Sörmlandsleden. 
MVH /myndighetschefen.

Vad ville han/hon? Vem var han/hon? Varför hade hon (det var nog en hon) rödflaggat mailet? Vem gör sånt? Varför har jag hakan i handen igen? Klimatfrågan är eftersatt. Jojo, men inte mitt ansvarsområde. Klick.

tiobitarspusslet.

Vi kan inte lägga livspusslet! Det slog oss plötsligt. Båda samtidigt. Vi kan inte lägga livspusslet. Det är för litet. Inga barn, ingen TV, inget gymkort, ingen övertid, inga hobbyer, ingenting. Ingenting. Bara tid över. 
Vi trodde tusenbitarspusslet var för stort och svårt, för mycket himmel, men då slog det oss. Båda samtidigt. Vi skulle ha klarat tusenbitarspusslet. Vi klarar nästan vad som helst. Nyss gjorde hon en soppa som tog sju minuter (jag klockade) och var god, igår spelade jag trummor i ett rockband. Tiobitarspusslet är för litet. Vem kunde trott?

torsdag

klåda.

De här vingarna kliar. Det är svårt att förstå om man inte har egna men tänk dig dina skulderblad, strax nedanför min sittplats, och så försöker du nå dem för att klia. Det går bra för de flesta. Men tänk dig nu att det kliar strax nedanför dem, på ryggen du inte når varken uppifrån (axeln över huvudet), eller från sidan (axeln rakt ut eller armen kring kroppen). Addera ett par vingar med tillbörlig infästning så kanske du kan börja sympatisera med hur det känns. Men jag tror inte det, (fan vad det kliar). Genom att svära i parentes tror jag mig komma undan, men det blir nog ändå åka av på yttersta dagen. Man jobbar hela dygnet, dygnet runt för att inspirera någon och så fort det börjar klia eller han på andra axeln lägger sig i blir det svordom i parentes (jävla skit). Vi har jättesvårt att komma överens han och jag, han tror att jag är någon slags predikant men det är inte sant. 

Vi kan ju aldrig prata med varandra, stort huvud emellan, men jag tror att vi skulle mötas om vi bara fick ses. En puckelrygg kanske, jag tror nästa ska bli en puckelrygg. Då kan jag smyga runt, illa trimmat nackhår som livlina, och titta lite närmare hur han jobbar. Kanske blir han nyfiken också, och kanske kan vi få en liten pratstund på puckeln. Fullständigt regelvidrigt såklart, men om du kände mig lite bättre skulle du nog se att jag bryter en regel då och då för att gagna ett högre syfte. Jag skulle fråga om han tycker som jag, om vi är två sidor av samma mynt eller ännu bättre, två likadana mynt på varsin axel eller vaddå mynt? Jag får vara bättre förberedd. Jag kan inte slänga trötta klichéer omkring mig som ris på bröllop. Nej, skärpa mig får jag göra, eller utskrattad försitta min chans. 

Det är nog inte så svartvitt som de målat upp oss till att verka, vingprydd gloriabärare i kaftan mot hornhuvad gaffelägare med pilsvans. Om vi inte skulle bråka, utan samarbeta, skulle vi nog bli toppen. Vår kund skulle inte bli så förvirrad och istället kunna fokusera på större frågor. Större mål. Han kunde förstås bli läskig också, ingen gillar en besserwisser-streber, och en besserwisserstreber med puckelrygg är direkt alarmerande. Men glöm honom en stund. Det här handlar om mig, jag är trött på att tänka på andra, bara tillse att andra följer en högre kod jag inte ens begriper själv. Och vem behöver en puckel, en puckel är bara en bortförklaring. Och nackhår som livlina, jag vet inte, jag har ju vingar. Gudagivna vingar att användas som jag finner passande. Den här är ju ändå ganska självgående, klavertramp och medmänsklighet om vartannat, som alla andra. 

Hur var det nu? Skjut ifrån, flaxa för glatta livet och hoppas på det bästa. Hoppas på det bästa, men sitt inte bara här för guds skull. (Fan och aj jävlar), ostburgare och axelsittande kontemplation gör inte en flygare. Snarare en drömmare med vingar. 

En vingprydd drömmare. 

onsdag

fastaren.

Han stiger ut genom porten med solen i ögonen. Gnistrande snö. Han fnyser och muttrar, sparkar i snön som hade den gjort honom illa. Din kalla, vita, gnistrande fan. I backen, halkande i snömos, möter han en barnvagn. Han tänker inte flytta sig, han har samma rätt till trottoaren. Kanske mer, med ålderns hävd. Dagens föräldrar, tänker han, kursivt. Hrmpf, hör mamman. Han har blicken i trottoaren, hon har två hjul i vägbanan och faller nästan. Hon misstar hans skadeglädje för en ursäkt och ler tillbaka. Ohörbart frågar han vad hon flinar åt och vänder blicken mot trottoaren igen. Mot snön, änglars spyor.

Han kommer inte ihåg humöret. Han kommer inte ihåg att han slog i dörrar och lämnade lägenheten mitt i ouppklarade bråk, barnskrik blandade med fruns tårar. Han kommer inte ihåg sig själv bland pappershögar på kontoret; hellre där än hemma. Han vet bara att han blev övergiven. Han minns att allt var andras fel, och han väntar fortfarande på att telefonen ska ringa och han ska svara och andra änden ska säga; vårt fel, förlåt oss, ta oss tillbaka. Förgäves.
Längst upp i backen ligger ett konditori. Han vill inte fika - för dyrt - men ser skylten. Semlor. Radiostyrd öppnar han dörren och går in. Det är ett par kunder framför så han ställer sig riktigt nära, hakan över axeln, det går snabbare då. "Hrmpf, semlor i januari, annat var det förr." Kvinnan framför gör misstaget att orka; "ta en kanelbulle då, eller en chokladboll."
"Tss, chokladboll, på min tid kallade vi saker vid deras rätta namn." Hon börjar säga någonting, men avbryts, det är hennes tur. Han står kvar, minimalt avstånd, och harklar sig med jämna mellanrum. Hon beställer, betalar och ger honom en blick när hon går.
"Kan jag hjälpa dig?" Det är hans tur. "Det vet du nog bäst själv," säger han, "men jag betvivlar det." Nöjd med att få expediten ur balans börjar han muttra om semlor i januari och samhällets moraliska sönderfall året om. Han är igång nu och kan inte stoppas. Han trycker sig närmare disken, fräser och frustar. Det har gått en stund och kön ringlar sig ut på gatan när expediten får en syl i vädret och frågar om han vill ha någonting eller om han bara vill samtala om semlor i allmänhet och deras förväntade serveringsperiod. "Vi har en rad andra bakverk att erbjuda herrn," säger hon.
"Jag tar en semla," säger han, "och en kaffe."



lyssna på pelle ekerstam (och lyssna på a beautiful friend).