söndag

båtbadbarn


BÅT


Hon sitter i sin roslagseka med ryggen förut. Solen gnistrar i små krusningar på vattenytan och hon vänder sig om och tittar, jo, hon verkar ro åt rätt håll. Är det en sandstrand därinne? Är det en brygga eller ett torg? Det luktar tjära. Kan du hjälpa mig och ta tag i fören, ge mig en hand också så jag kan kliva ur. Tack. Jag är inte lika ung längre. Inte lika ung som du. Hon har nog fått tillräckligt med hjälp av den här unge mannen, annars kunde hon be honom förtöja åt henne och peka ut en servering med en kopp kaffe. Kan du göra fast mig på pollaren där, unge man? Vet du var jag kan få en kaffe? Det verkar gå att sätta sig ner på en bänk därborta. Bra. Så gör vi. Vår unge man tar sin dotter i handen och frågar vår roslagsroddare om hon klarar sig nu. Hon vaggar bort längs kajen, betong och roslagsmahogny, sätter sig ner och tittar eftrer pappan och dottern. De klarar sig nog, han har en handduk om halsen och hon har en badring runt midjan.


BAD


Han tar sin dotter i handen och fortsätter längs kajen, korsar torget och hon vill titta på ett av marknadsstånden men vi går vidare, vidare. Annars kommer vi inte fram. Hon släpper hans hand och springer, studsar över soldäcket, där klättrar hon upp på något att sitta på och ropar pappa, titta på mig, jag är häruppe! Han ler nu, solen i ögonen och joggar. Handduken och skjortan slänger han på vägen och så hoppar han i poolen. Plask! Han simmar tillbaka och lägger sig vid kanten med hakan på korsade armar och där kommer hon. Jag vill också bada pappa. Hon stampar så det sjunger i trädäcket. Du, säger pappa, vågar du gå ner till stranden själv, mamma är därnere och jag ser dig hela vägen om jag ställer mig i duschen under taket där borta. Hon tittar på honom, stora ögon nu, tittar åt höger, tittar åt vänster och så ler hon, OK pappa. Jag törs. Han ser henne gå ner för rampen längs betongkanten bort mot stranden, han vill ropa att hon inte ska gå för nära kanten men hejdar sig. Mamma vinkar där borta på stranden och flickan börjar springa. De klarar sig nog, tänker han, jag ska nog få en kaffe nu, på en uteservering vid torget. Det blir bra.


BARN


Nu ser hon mamma. Hon ligger på stranden med stråhatt och baddräkt och har rest sig på armbågarna, hon lyfter ena handen och vinkar. Hon börjar springa. Badringen halkar ner, så den måste hon hålla upp med båda händerna annars snubblar hon ju. Spring inte så nära vattnet säger en röst i huvudet, så hon saktar ner litegrann och kisar hon ser hon att mamma ler. Om hon stannar, vänder sig om och tittar ut över vattnet kan hon se pappa som står i duschen, han torkar visst av sig nu och går runt huset, skjortan på igen, på väg mot sin kaffe och sin bok.Tittar hon åt andra hållet ser hon att några spelar volleyboll på sand, och där har någon somnat under ett parasoll. Nu kan du gå bort till stranden, till mamma på stranden och fråga om hon tagit med sig några kex, får jag en festis mamma? Det finns lekplats och plaskdammar här säger mamma. Det finns kakor och festis också. Det blir bra. De sätter sig ner och om de håller handen över ögonen kan de se en roslagseka därute på vattnet, på väg hem igen.


lördag

terra alta

The water is rising again. It’s closing in on the edge of the quay. Slowly, slowly, rising to reach its critical point. Tired of rising it starts spreading instead, the surface crawls along quays, through alleys and streets to a square. Someone lifts a foot, splash. Is it raining? Another one looks out through a window, pops back inside and runs to the door to keep the water out. The sound of sirens and running, splashing footsteps in alleys and across squares. The flood is here, Aqua Alta. It trickles through cracks and crevices, fills Venice from the inside. There walks someone who has given up, with slow steps in wet shoes, head down. She can see her face down there, it’s frowning. Let it trickle, she thinks. She reaches a square, shoes beneath the surface, so look up from shoes and reflection, because over there stands something else, something new. We’ve seen it before, but there is something new about it. An arcade, a forest of columns, a house upside down? Enter among concrete columns, look down or up, it doesn’t matter anymore. Everything is the same by now, a double Venice, split in two by the surface who keeps spreading, rising and taking charge. On top of the pillars sits something that looks like wooden pyramids turned upside down. It doesn’t rain in here, so stay awhile, dry for a while, and ascend the stairs over there, the steps are bright, as if the sun is shining on them. After a few steps on concrete, your wet shoes leaves prints on wooden steps instead, and now you will have to raise your hand to your eyes, because everything disappears in white, the sun is shining and Venice is vanishing. The sun filters through foliage and over there a squirrel scurries up a tree, fly jumps to the next one. Take off your shoes and walk around in the undergrowth for a while, lie down on moss and soil. Terra Alta. Above, blue sky and sun through tree branches. Below, humming machinery. A battery of soil, water purification systems and God knows what. You’re on the first floor now, on top of Venice now, in the forest now. Close your eyes and feel your new ground, Terra Alta, fall asleep to the sound of nothing, fall asleep with sun spots playing on the inside of your eyelids, fall asleep in a forest.

söndag

allhelgonadag

Jag sitter i en bar du aldrig besökt och delar en öl med dig du aldrig kommer att dricka. Ditt spöke är tonåring nu men inte mer genomskinligt än för femton år sedan. Det har fortfarande samma kontur, samma smala siluett som landar i för stora skor på modet då, men aldrig åldras på dig. Vi har träffats här i slutet av oktober och början av november varje år sedan du dog. Jag pratar med dig fast jag inte tror på spöken och du svarar fast du inte finns. Så nu får vi välja vad vi ska tro. Vi får bestämma oss för vilken myt som ska hålla oss kvar i varandras sällskap. Himlen är inte bra för den förutsätter att vi båda är döda, zombies är inget vidare sällskap och reinkarnation funkar inte alls, för hela poängen är att det är dig jag vill ha, inte någon ny.

- Spöke då, säger du.
- Spöke får det bli, säger jag.
- Tror du jag måste vara läskig och spöka om jag ska vara spöke?
- Vet inte, det kanske krävs någon utbildning eller typ licence to die.
- Licence to be dead, menar du.
- Jag vet inte vad jag menar men du får erkänna att licence to die har mer schvung, och relaterar bättre till James Bond, du vet, licence to kill.
- James Bond ja, finns han kvar?
- Jepp, Daniel Craig har du inte sett, han är okej.
- Snygg?
- Jo, på det sexiga viset, mer tilldragande än bildskön, mer het än photogenique om du fattar.
- Som jag?
- Som du.
- Men jag fastnar inte på bild nu.
- Nä.

- Är den här stolen ledig? frågar någon.
- Nä, säger jag, Mållgan sitter där.

- Hahaha, sa du just det?
- Ja, han såg lite stött ut men vad ska jag säga? Visst, det är allhelgonahelg som envisas med att förväxlas med halloween, men det är nog ändå magstarkt att hävda platsen åt min döde vän. Jag är ledsen, min kompis sitter där, han dog för femton år sedan, på tok för tidigt om du frågar mig, så nu sitter han där på stolen som du vill ha, men inte kan få.
- Halloween?
- Yes, det vill de gärna kalla det numera. Jag tror vi är lite rädda för döden, vi som lever, så vi hittar på anledningar att skrämma upp oss på låtsas istället för att ta den så kallade tjuren vid hornen och prata om er som dött, tänka på er som dött. Vi är så rädda för er att vi kallar er zombies, odöda, gengångare och allsköns olika monster.
- Jag var rädd för döden.
- Såklart du var, du skulle ju dö.
- Det ska du med.
- Sant, men jag vet inte om det ännu.
- Så du förnekar det också?
- Kan vi inte prata om Daniel Craig istället?
- I rest my case.
- Okej, du verkade inte så rädd för döden, du verkade ha den i en liten ask under huvudkudden.
- Det var ju för er skull.
- ...
- Jag var skiträdd och det tror jag du fattar, det vore väl fan om jag inte skulle vilja fortsätta med det som ni gör.
- Vad gör vi?
- Lever.
- Visst, men mer.
- Ni äter frukost med barn som inte vill sitta still, ni går till jobbet och försöker lösa andras problem och undvika att bränna ut er innan det är dags att hämta barnen eller äta middag med kompisar, grannar, släktingar eller gud vet vad. Ni åker till delar av världen jag aldrig hann se, ni torkar spyor mellan egna spyor när kräksjukan slår till. Ni får en stund för er själva och läser en bok, en bok som inte ens fanns när jag fanns. Ni bråkar för ni vet inte vad ni ska säga till varandra. Ni lämnar varandra och hittar varandra, ni blir sjuka och friska igen, ni förlorar en vän och hittar en ny. Ni blir uppsagda och vet inte hur ni ska betala hyran. Ni får ett pris för ni har gjort något enastående. Ni river något gammalt och skapar något nytt. Ni tar en promenad när hälften av löven ligger på marken och resten sitter på träden. Allt är gult och rött och luften är hög, lätt att andas, någonstans åker ett tåg över en bro, det gnisslar mellan räls och tåg. Ni tittar in när barnen sover, armarna över huvudet och känner ansvar och lycka i lika delar och ni vaknar på morgonen. Ibland med ont i magen, ibland med fjärilar i magen, ibland med solen i ögonen och herregud vilken underbar dag. Ni hör en sång som ger huvudvärk, ni hör en sång ni aldrig hört och tänker fasen vad bra så ni googlar och letar och upptäcker något nytt, lär er något nytt. Sen går ni och köper nya skor fast ni inte har råd och får lite dåligt samvete för utanför ICA sitter en kvinna med ett fotografi av sina barn och en hjärtskärande text som berättar en längre historia än den du läste igår och gud, jag kom just på att ikväll är det nytt avsnitt av Bron. Ni bara måste se hur det går.
- Jag fattar, men en del av det där lät ju inte så jäkla kul.
- Allt är inte kul.
- Jag vet, du dog.
- Det var inte kul.
- Nä.
- Men det var värst för mig.
- Var det väl inte!
- Jo.
- Men vi som är kvar och saknar dig då, du ligger ju bara två meter under marken och bidrar till kretsloppet.
- Men det var jag som inte fick äta mat från en food truck.
- Lite banal avsaknad, tycker du inte?
- Lätt för dig att säga, jäkla livsnisse.
- Fan ta dig, jävla döds... döds... dödsgubbe!
- I rest my case, igen.
- Okej, ska vi sammanfatta det här med en liten sensmoral nu, en läxa om livet från en död?
- Nä, det blir nog väl banalt. Jag tycker vi ses här nästa år igen, men innan vi, eller förlåt du, sitter här och dricker öl och pratar med dig själv med mig som sällskap går vi och letar upp en food truck och när vi hittat en beställer du två burritos och en hamburgare i nybakat bröd, sen pratar vi om livet igen.
- Och döden.
- Absolut, båda två, den ena är inget utan den andra.

tisdag

mobil amnesi

Hon tar upp mobilen igen för att titta igenom bilderna, för att se efter vad hon sett. En lunch, det ser ut som risotto, ganska enfärgad, rätt så beige med lite grönt. En selfie i medljus med någon bredvid som försöker få plats i bilden. De ser lyckliga ut, bländande tänder och glittrande ögon, rosor på kinder och solsken i blick. Av ljuset att döma, en solig eftermiddag i september. Hon gnuggar sig i ögonen, kliande ögon, och fingrar fram nästa bild. Gympaskor mot asfalt, ena foten med rörelseoskärpa. Nästa bild en gata i stan, ett av husen ser ut att vara i centrum och det är väl rimligt. Det sticker ut litegrann med stockholmsgul puts och ornament. Ett torg med fontän, en båt på en fjärd, glittrande krusningar och överexponerad omgivning. Ett hus till, en fika, en selfie i motljus. Fan vad det kliar i ögonen. Och fan vad svårt att minnas. Det luktar ingenting, ingen persiljedoft, inga avgaser, inget schampo eller båtdiesel, inte ens cigarettrök eller hundbajs. Det är tyst också, ljudlöst. Ingen buss far förbi, inga måsar skrattar, ingen säger någonting. Ljudlöst som en rymdfärd. Som ett liv i vakuum. Hon ser sig själv på Skeppsbron en eftermiddag i september förpackad i plast. Svävande i promenadfart strax ovanför kullerstenarna på kajen. Ljud och lukter överallt men inte härinne i plastförpackningen. Ett fotograferat liv. Om hon fick gissa vad bilderna föreställer ser det ut som en lördagslunch och promenad med en vän, eller kanske en dejt, men hon vet inte. Hon bläddrar tillbaka, selfie, fika, båt, hus, torg, hus, footie, selfie, lunchie. Bilderna har dagens datum men hon minns inte, och ögonen kliar. Hon lägger ifrån sig telefonen och lutar sig tillbaka i soffan, hon kunde svära på att den var blommig och mjuk, men nu känns den som en träbänk i svartvitt. Växterna är också grå och kontrasten minskande. Hon blinkar och försöker gäspa för att framkalla tårar men det funkar inte. Allt blir suddigt nu så hon kisar. Ingen förbättring så hon blundar och vill se rummet framför sig men ser bara svart. Var lade hon telefonen? Händerna känner över byxfickor, veck och mellanrum, en kroppsvisitation efter pipande och blinkande säkerhetskontroll. Ingen panik nu, den var här nyss, den måste vara här så andas nu och vidga sökandet till soffkuddar och golv men ramla inte ihop i en hög på golvet för taket roterar och väggarna löser upp sig i grå och kontrastlös suddighet. Där, en fast punkt, en tydlig kontur under handflatan. Greppa den och yogaandas in genom näsan, ut genom munnen och in till bilderna igen. De är fortfarande skarpa och flimrar förbi som stillbilder i en journalfilm, som minnesbilder i ett dödsögonblick. Malmö i maj, Gamla stan i september, Södermalm i augusti och Sudret i Juli. Telefonen i handen den enda fasta punkten i ett rum som löser upp sig nu. Glas och metall mellan vitnande knogar för det finns inget annat att hålla sig i när golvet försvinner under henne och taket övergår i blå himmel med cirrusmoln och strax grå ovädersmoln som går över i allomfattande dimma och mörker. Hon faller men det är lugnt för inget existerar längre så det finns ingen botten att slå ihjäl sig mot. Ingenting. Rymdfärd och vakuum igen. Ljudlöst, luktlöst och svart.

Här får vi ta en paus för det verkar ju gå åt helvete. Vad är det som händer med vår vän? Hon vet ingenting längre, men vi kan få känna till att hon är trettioåtta år och förälskad, lunchpromenaden som hon glömt var en dejt som slutade lyckligt i kindpuss, kram och hejdå, kan du ses imorgon eller annars på onsdag? Men den som hittade henne på golvet var hennes granne med nycklar som kom in med maten hon beställt men inte tagit emot, inte hört dörrklockan eller känt vibrationerna från telefonen, medvetslös på golvet framför mjuk, blommig soffa i hemtrevlig lägenhet med böcker, konst och växter. Så hon faller eller svävar i sitt vakuum. Vi säger svävar eftersom fallet förutsätter en botten och en oundviklig krasch.

Hon öppnar ögonen nu i sjukhusrum med fondvägg, besöksfåtölj och högt monterad platteve på svängarm. Slangar, maskiner och dropp. Akustikundertak och nattduksbord med blomvas. Diagram, journaler och papperskläder. Brösten skaver, ögonlocken fastnar och halsen är tjock som en influensa när hon öppnar munnen och läpparna sitter ihop. Det står en läkare vid fotändan då. Hon vänder papper fastklämda med pappersklämma på hårt underlag och ser bekymrad och nöjd ut på samma gång. Snett leende och rynkad panna.
- Du satte griller i huvudet på oss ett tag men vi tror att vi har en diagnos, hur mår du förresten, vi kan väl börja där?
- Bra.
- Bra, vill du ha ett glas vatten? för jag såg att du sa bra men jag hörde inget och det hänger väl på sätt och vis ihop med diagnosen vi kommit fram till, du var borta ett tag, vet du.
- Nick.
- Kan du beskriva rummet eller sängen eller varför inte hur blommorna luktar?
- Jag tror det, viskar hon.
- Försök.
- Sängen är omfamnande mjuk, renvit och luktar varken eller.
- Bra, fortsätt.
- Det står blandade blommor i en vas på nattduksbordet som luktar rött, grönt och gott.
- Okej, mer.
- En teve på en landstingsgrön fondvägg skvalar bonde söker fru och mina bröst gör ont för någon har tagit av mina kläder av bomull och ersatt dem med papper.
- Bra.
- Solen skiner genom persienner och skrafferar väggen randig och du luktar handsprit och mentoltuggummi.
- Okej, det räcker.
- Vadå räcker?
- Jo, det verkar som om du börjar få känslorna tillbaka, som om dina sinnen regenereras.
- Aha.
- Mmm.
De tittar ut genom fönstret just när en duva landar på blecket och krooar.
- Det är lite svårt att förklara vad som hänt och det kommer att bli ännu svårare att övertyga dig om vad du måste göra.
- ...
- Jo, det verkar som om du drabbats av en  hel rad symtom. Men allt pekar på att orsaken är densamma. Ska jag börja med symtomen?
- Hrm. Det låter bra, gör det.
- Okej, blindhet, minnesförlust, känselbortfall och nedsatt hörsel, men allt verkar vara på väg tillbaka, hör du mig bra?
- Mmm.
-Nu till anledningen, själva sjukdomstillståndet som vi fortfarande försöker hitta på ett namn till. Vi funderade ett tag på att ge den ditt namn, du vet som Hodgkins eller Creutzfeldt-Jakobs. Det bästa vi har just nu är telefonit eller mobil amnesi men eftersom det handlar om så mycket mer än minnesförlust lutar vi åt instagramfeber eller Zuckerbergs Disease. Det skulle öka våra egna chanser att få det här publicerat internationellt. Om jag får jämföra med rökning, röker du?
- Nej.
- Men ändå. Säg att du var rökare och jag sa till dig att dina lungor fått nog och nu kan du välja på att fortsätta röka och dö hyfsat snart, eller sluta röka så kommer det här att ordna sig självt. Du kanske har förlorat några år av din totala livstid, men ett avslut nu skulle rädda ditt liv och ge dig en chans till en lång och inspirerande pension när du väl kommit upp i den åldern, hmm, jag svamlar nu för det här är svårt. Förstår du vart jag vill komma?
- Jag måste lämna Facebook? Instagram? Linkedin? Vad? Blir jag bättre då?
- Du är redan bättre men dina nervändar är lite som kluvna hårtoppar, ditt centrala nervsystem behöver en ny frisyr om du förstår?
- Nä.
- Okej, klarspråk då, jag är kanske bättre på det. Du behöver kapa alltihop. Inga mer sociala medier som de kallas populärt. Ingen kamera, ingen telefonkamera, inte ens en telefon. Vi kan tänka oss en provperiod med en vanlig fulmobil, säg en Ericsson T28 eller en Nokia 3310, de har båda funktioner för klocka, sms och alarm men det är nog allt. Du har fotograferat och delat istället för att iaktta med hjärnans egna sinnen så länge att de kort sagt avtrubbats, förtvinat och stängts av. Du kan fortsätta leva som vanligt men du måste göra det på egen hand från och med nu.
- Men samtidigt säger du att jag är bra nu, återställd.
- Nästan återställd, men för att jämföra med slitet hår och kluvna toppar igen så är hela ditt perifera nervsystem så att säga kortklippt. Nerver kan återskapas med hjälp av stamcellsbehandling, och det är också den typ av behandling som du har fått här hos oss, men. Oavsett behandling så växer inte nerver i samma takt som hår och för att göra det hela ännu värre kan man säga att den typ av slitage ditt nervsystem utsatts för är betydligt mer degenererande än det slitage som ett oskött, oklippt hår utsätts för. Högre belastning och sämre återväxt alltså, så det finns ingen väg runt det här. Om det är någon tröst så är du troligen inte unik. Vi kommer att få in mängder av fall som ditt, det är möjligt att vi pratar om en ny folksjukdom.
Själv har jag redan hoppat av Linkedin och Facebook, jag behåller Instagram och Twitter ett tag och uppenbarligen mobilkameran, men jag kommer att vara på min vakt. Jag ska sätta lite gränser för mig själv också. Solnedgångar till exempel, de ska jag bara uppleva själv från och med nu, inga foton, inga delningar. Och luncher tror jag. Middagar fotar jag nog ett tag till men som du förstår, det här kommer att bli ett forskningsfält med hög prestige.
- Zuckerbergs Disease alltså.
- Jepp.
- Inte mitt namn då?
- Nope.
- Det kanske är lika bra. Och om jag lämnar allt det där och fokuserar på att ta in allt jag ser och känner kan det här perifera nervsystemet klara sig alltså.
- Du har fattat, ny frisyr.
- Och nu då, kan jag gå härifrån?
- Free to go, eller med Jesus Kristus bevingade ord, gå nu, och synda inte mer.

Solen skiner när hon kommer ut på gatan igen. En taxibil står på tomgång. Hon går fram mot den men ändrar sig, vänder ansiktet mot solen, blundar och andas in genom näsan. Solfläckar dansar på insidan av ögonlocken, det luktar höst. Hon vänder sig om och börjar gå.

fredag

patient.

De ringer från sjukhuset halv fem på morgonen. Det är inte du som svarar, ni är tre som väntar. Tre som sover som vakthundar med halvöppna ögon. Du är inte helt säker på var du är, lånat hus, gammalt trä, spröjsade fönster och morristapeter. Allmogestolar i rostfritt kök, arkitektritat på nittiotalet.
- De vill att vi kommer in.
Hon säger det som om de vill att vi ska handla på vägen hem, glöm inte kaffe och mjölk, köp lite frukt också. Men vi vet varför, igår kväll var vi där till sent och när vi gick log han, men bakom leendet kunde vi ana något annat. Något om att acceptera saker, även svåra saker. Jag vet inte om han berättade för oss eller sig själv, men det gick att se där i alla fall. Bakom leendet. Vi pratade med läkaren på vägen ut och hon ville vara ärlig.
- Kan jag tala klarspråk?
- Ja.
- Han har inte långt kvar nu och han har ont. Ont. Vi har gjort vad vi kunnat men det finns inget kvar att göra nu, mer än att göra det så bekvämt som möjligt. 

Vi äter frukost tysta i vårt lånade, rostfria kök. Jag öppnar munnen och andas in, som för att säga något, men stänger den igen. Det står en kastanj utanför köksfönstret, snötyngda grenar, något att fästa blicken vid så att den inte försvinner iväg, så att den stannar här. 

Han är äldre än jag, han som ligger på sjukhuset. Han är någon jag ser upp till, någon som gått lite framför och varit lite vuxnare, lite tidigare. Middagar i egen lägenhet och samtal runt bordet istället för häng i soffan framför en hyrfilm, en kompromiss som ingen vill se. En minsta gemensamma nämnare. Vi brukade inte kompromissa. Casablanca med nerdragna persienner en solig junieftermiddag.
- Borde vi inte vara ute i solen?
- Nä.
- Du,
- Ja,
- Jag tror att det här kan vara början på en beautiful friendship.

Nu kommer taxin. En ljuskägla löper över köksväggen och lossar din blick från kastanjen. Vi säger Sahlgrenska och Onkologen till chauffören och sedan inget mer. Vi är på väg för att förlora vår första vän, så vi är tysta. 

Han har ögonen öppna och hans bror har kommit under natten. Vid fönstret står hans mamma och pappa och nickar när vi kommer in. 
- Jag ska gå och se hur det går i hockeyn, säger pappan.
- Hej, säger han, ljudlöst. 
Han låter som någon som försöker andas, någon som inte vet hur man gör och ska lära sig andas för första gången, in, ut, in, ut. Men det ser ut som ett hej, så vi ler och jag ställer mig längs väggen medan de andra två går fram till sängen. De håller honom i handen och stryker bort hans hår ur pannan. Det har växt tillbaka efter cellgifterna. På kinden har han brännmärken efter strålningsbehandlingar, högsta dos. Du vet inte vad du ska göra så du står kvar här längs väggen. Din hand torkar bort en tår som kliar på kinden, din blick någonstans vid hans bröstkorg som stiger och sjunker, stiger och sjunker. Långsamt. Din puls ökar och magen gör ont. För hur gör man nu? Nu när du borde gå fram till sängen och hålla honom i handen, hålla honom i handen och stryka bort hans blonda hår ur pannan som de andra gör som om de aldrig gjort något annat. Handsvett nu. Hur kan du få det här att handla om dig tänker du då.

Utanför fönstret ljusnar det nu och det finns ingen kastanj som fångar blicken så den försvinner över Botaniska, vidare över Göteborgs utkanter, Fiskebäck, södra skärgården och där, en snipa på väg ut mot Styrsö, Vinga. Vinga fyr. Allt tar slut här så vänd tillbaka nu. Stanna utanför fönstret en stund och titta in. Ljusa väggar i Landstingskulör. Sängen och maskinerna mitt i rummet. Slangar, tuber och sladdar. Här utifrån ser det ut som om det är han som driver sjukhuset och inte tvärtom. Runt sängen mina vänner och hans familj. Ingen rör honom nu, ingen rör sig alls. Det är som om alla andas in inför sista andetaget. Törnesnåren har börjat växa framför fönstret så skynda dig in nu innan det är igenväxt. Skynda dig in nu innan han somnar i hundra år. Därinne kan du gå fram till honom nu. Du kan ta honom i handen som för att hälsa. Hej. Hej då. Ta ett steg tillbaka och släpp fram de andra. Ställ dig vid väggen igen och lyssna på maskinerna som andas och blippar. Blip, blip, blip. Blip. Blip. Blip. Bliii...

Det där har du sett på film så många gånger så det är inte på riktigt, och törnesnåren som täcker hela fönstret nu är från en saga så det är inte heller på riktigt. Läkaren som kommer in och nickar ja som svar på våra ordlösa frågor verkar riktig. Det ser ut som hon från igår. Hon nickar igen men du ser inget nu. Allt är under vatten. Stäng ögonen och stanna där för dig själv en stund. Själv med honom en solig dag i soffan. Säg hej då, hej då, för han försvinner nu. När du öppnar ögonen rullar han ut i korridoren och dörren stängs långsamt, långsamt. Solen tar sig in och ritar ett fönster på väggen där du står. Luta dig bakåt genom fönstret och ramla för det finns ingenstans att ställa fötterna längre. Nu är den här sagan slut. Med lite tur och mycket tid börjar en ny. Men hur många gånger du än läser den kommer något att saknas, någon att saknas. 

Hej då.
Matz

torsdag

vinterhälsningar

Flera jular har passerat nu. Hon har suttit i den här långsmala lokalen sedan den öppnade. Folk har kommit och gått, böcker och papper tillkommit, flyttats runt och samlats i högar och pärmar. Kunder har kommit in, klockan plingar när dörren slår upp, de stampar kyla och snö från fötterna. Hon skulle behöva gå på toa men det är kö. De är arton som jobbar härinne nu. Arton personer och en toalett. Det är inte ohållbart men det är på god väg.
Hon tittar ut på gatan. Det som var regn nyss har tjocknat och faller långsammare utanför skyltfönstret. Dunlikt nu. Som om någon ställt sig på taket med hundratals dunkuddar och gått bärsärkargång. Det är mörkt. Hon saknar Katalonien och undrar om vårjackan hon hängt längst in i garderoben känner likadant. Det ringer nu, så hon tar med sig luren, får på sig jackan och går ut på gatan. Olofsgatan.
Hola! Ja, det snöar här, ja, jag fryser lite. Nej, det är bra. Jag tittar in i butiken nu, det är fullt med folk därinne. Det ser varmt och mysigt ut. Fråga mig inte, men uppe på takterrassen står någon med dunkuddar och går bärsärkargång. Ovanför alltihop har någon spänt ett svart skynke och tittar jag noga ser jag en ljuspunkt någonstans däruppe. Va? Nej, jag ser inga, jo, där står en gigantisk fläkt i slutet av gatan, hör du mig?
No, c'est pas possible ça! Hon saknar Sydfrankrike hon, och går ut på gatan medan hon stoppar en cigarett i mungipan. Framför henne står Spanjorskan och pratar i telefon, bakom henne sitter allihop och jobbar i butiken. Det är något skumt med den här snön, något artificiellt med kylan, något riktigt märkligt med mörkret. Merde! Det känns som en filminspelning. Hon tänder cigaretten och börjar gå mot franska bageriet. Spanjorskan lägger på och följer med. Bakom dem öppnas dörren till butiken. Klockan plingar. Ovanför dem vajar en gnisslande skylt. Arton arkitekter går mot bageriet nu.
Solen skiner genom en reva i ett svart skynke, och det blir tyst, som om någon slagit av en fläkt. Bageriet brukar ligga runt hörnet men det gör det inte nu. Någon tar av sig jackan, en annan tittar upp, blinkar och kisar, letar efter solglasögon i fickan. Avenida Sveavägen. Rue de Olof Palme. Plaza Hötorget. Place Sergel, Calle de Kungsgatan, Rue de Roi! Våra dunjackor ligger i en hög nu och någon häller en dunk bensin på alltihop och tänder på, woof! Och när vi står där i ring och ser lågorna dansa till ljudlös musik händer någonting. Någonting som är lätt hänt vid den här tiden på året. Vi tar varandras händer och börjar sjunga. En sång som alla kan. En sång de flesta hört förut. Den går såhär:


Varma vinterhälsningar från dina favoritarkitekter

måndag

söndagsbarn.

Han är sju år gammal när solen går upp och målar söndagsmorgonen i färg. Han är morgonpigg, lika pigg som solen, men inte som pappa. Ytterdörren stängs med handtaget nedtryckt samtidigt som fötterna landar på trasmattan bredvid sängen i pojkrummet. Gröna tapeter med växtmönster, mönsterpassat utan affischer. Affischer lämnar spår av nålar och kludd, tavlor spår av spik. Men en tavla har han satt upp. En man med ett lamm och en käpp tittar på honom, ett mystiskt ljussken runt huvudet, långt hår och intensiv blick. Vart ska du? tycks han fråga. Det är söndag grabben, dags att ta på dig någonting, någonting som passar sig i kyrkan. Något diskret, nystruket och ljust, värdigt. Men pojken slår ner blicken och tassar vidare mot köket i pyjamas. Mjölk och corn flakes. Han balanserar tallriken nedför trappan till gillestugan och teven. Per Ragnar pratar med någon som han inte sett förut, det intresserar honom inte, men det kommer ett barnprogram om några minuter i några minuter innan de vuxna pratar vidare. Innan det blir nyheter från världen. Det intresserar honom inte heller mycket för han vet. Han vet det som alla borde veta. Han vet att han inte blir gammal, att nästan vad som helst kan hända för även om jorden börjar brinna, om bomberna släpps, så spelar det ingen roll. Fåraherden kommer tillbaka. Han kommer tillbaka med sitt får, sin käpp och sin blick. Han kommer tillbaka med lysande huvud och tar med sig honom. Om han inte gör bort sig. Bara han inte glömmer kvällsbönen, glömmer läsa bibeln. Han har inte kommit igenom hela ännu. Moseböckerna är sega, många namn, men det är nog bäst att sätta fart nu. Han vill inte stå där med oläst bibel i hand när han kommer. Tänk om han missat något, glömt en kvällsbön. Då kan det värsta hända. Något som är mycket värre än någonting på nyheterna. Om herden går förbi honom står han ensam kvar där, ensam kvar med jorden i brand och kisa nu, kisa och spana mot horisonten för där står en annan man. En man med horn, men blunda nu, blunda nu. Blinka och titta på teven, på Humle & Dumle. Två uppochnervända hakor som kan lugna dig nu. Dörrar öppnas och det börjar skramla i köket däruppe. Pappa kommer in genom källardörren, pratar tyst för sig själv, blicken nedåt.

Nu sitter alla vid bordet och ropar på honom. Kommer du? vi ska åka snart. Pappa får inte bli sen, får inte störas ur balans. Krångla inte nu. Han vet bättre än så, bättre än att rubba cirklarna, men han vill inte gå idag. Han vill vara ensam idag, inte klappas på huvudet av en tant, lyssna på lång predikan, sjunga sångerna. Inte lyssna när de ber därinne, mumlar obegripliga ord, någon ställer sig upp med armarna uppsträckta, blicken i taket. Inte idag.

De sitter vid köksbordet allihop och han känner sig plötsligt ensam. Det är ett stort beslut han tagit på egen hand.
- Jag följer inte med idag.
- Mår du inte bra?
- Jo.
De tittar på honom och tuggar. Alla tuggar i takt till en märklig psalm som bara han hör. Om han som lämnade den smala, krokiga vägen och svängde in på den breda. Den som är lättkörd och snabb men slutar i ett stup. Allt är tyst nu och de tuggar som kor. Muuu. Fyra stycken Svensk Holstein runt ett frukostbord. De tittar på honom som kor gör med tom men närvarande blick. Och längst bak skakar en ko på huvudet nu, viftar bort en fluga med svansen och vänder sig bort. De andra följer efter.
- Okej, säger mamma.
Och nu är det för sent att ändra sig, han trodde att det skulle bli svårare, trodde han skulle tvingas följa med och tyst, bittert följa gudstjänsten som martyr. Nä. Stanna hemma du. Och när de stänger dörren tittar han från köksfönstret när bilen backar ut, svänger runt häcken och är borta. En granne hämtar tidningen i brevlådan.

Han går runt i alla rum. Vardagsrummet, tillbaka till hallen, telefonbordet och ytterdörren, förbi källartrappan, in i syrrans rum, poster på väggen, mammas och pappas rum, överkast och symaskin. Han går förbi sitt eget och in på stora badrummet, kissnödig. Han borde hoppa över handtvätten men samvetet kommer tassande i hallen utanför. Vad har du gjort? Jag ville bara inte gå en enda gång, vara för mig själv en enda gång. Bara höra min egen röst en stund. Men vems var det där? Vem står därutanför om han öppnar dörren nu? Han låser istället. Det finns en bok härinne. Han vänder på den och läser på framsidan. Läpparna rör sig lite när han ordar, Kristens Resa. Han sjunker ner med ryggen mot badrumsdörren och börjar läsa. Kristens rättfärdiga väg dövar samvetets knackningar på dörren. Om han läser hela kan det nog gottgöra utebliven gudstjänst. Läs nu. Läs och synda inte mer, och knackningarna avtar och tystnar i takt med att han läser, läser så han kan komma tillbaka till familjen, tillbaka till söndagsmiddagen, sås och potatis.

Han slår upp ögonen och herden är där, han med märkligt lysande huvud, lamm och käpp. Han släpper lammet (brää-ä-äk) och slår ut armarna, kom hit grabben, än är det inte kört för dig. Än är du kvar på den smala vägen. Han blinkar och herden är borta, boken stängd. En bil svänger in på uppfarten och en dörr öppnas och stängs. Korna har kommit in från grönbetet. Fårskocken är samlad. Bara förlorade lamm sitter kvar på badrumsgolv, så res dig nu. Res dig upp och synda inte mer. Du är inte stark nog att stå ensam, inte stark nog för breda vägar som leder till stup. Stanna här. På den smala vägen. Gör som de säger, även om du inte förstår. Allt är bättre än avgrunden. Avgrunden är djup, och om det finns en botten vill du inte se den. Stanna här.

söndag

nu är du i rumänien låtsas vi.

Du är i Rumänien nu. Du sitter utanför ett Ica i Rumänien nu. Du ser dig om för allt är nytt. Nya människor, nya bilar och folk har annorlunda skor här, inte som hemma, folk ser konstiga ut här. Du ser konstig ut förstår du då och du gräver i fickorna och lyfter på din kasse, för du har den där känslan nu, den som du brukade få på semestern. Du blev irriterad på alla du såg och ju mer du tittade, desto värre blev det. Du började förstå och känna igen symtomen för du reste mycket och det var hemlängtan du kände. Den gick att hantera eftersom du visste att du var där på besök, här på besök, och besöket skulle ta slut och du skulle komma hem. Hem till liknande skor och igenkännbara kvarter, vänner och hem, ditt hem. Ett hem du lagt både själ, hjärta och pengar i, ett hem att komma hem till. Ett hem med en spis, extra bred, med plats för två. Och kylskåp intill en frys, side by side. På golvet i hallen låg klinker och i sängarna i barnrummet två vackra barn som redan sov, för du kom hem sent den kvällen. Sent och undrade om hon somnat också, men gå inte in dit ännu. Gå in på toan för du har druckit öl. Sätt dig på toan, den hänger på väggen, lättstädat. Speglar och kakel, takdusch och klinkergolv. Kranar i mässing och badkar med tassar. Smakfull färgsättning, inte tråkig, inte extrem. Du kallar den inte lagom för det har ni slutat med.

Sitt där en stund. Tänk inte. Det behövs inte. Det går bra nu. Du ska gå in till henne nu, över massiva trägolv, förbi möbler och mattor från Italien och Sverige, Argentina och Danmark. Tavlor som hängt på gallerier, kända konstnärer, okända konstnärer. Böcker i platsbyggd bokhylla, pocket och halvfranska band, av författare med kulturell status, men inte bara pristagare. Du vill inte verka som om du saknar egen vilja, egen smak. Dra handen längs hyllkanten, oljad knivskuren furu. Inte ek, inte ask men inte heller vanlig fulfura. Knivskuren furu slipad med finaste sandpapper och oljad med doftande linolja. Sväng runt hörnet och in i sovrummet och sch..., för hon har somnat, så vacker när hon sover att du stannar i steget. Stannar och ser på henne en stund, bröstkorg som stiger och sjunker, sjunker och stiger. En inte halvöppen mun, men läpparna har precis gått isär, en hårtest över ena ögat som du får stryka bort, huden varm i pannan och hon rör sig nu, mumlar något, älskar hon dig? Hon har vänt sig på sidan så du klär av dig och lägger dig intill. Det är varmt här, hud mot hud och du undrar hur du kunde sova på något annat vis förut. Hur du skulle kunna sova någon annanstans...

...under ett skärmtak på en central gata i en främmande stad i ett avlägset land där du kan säga taxamicke på deras språk och please please på ett annat. Men vakna nu för någon sparkar på dig. Upp med dig nu för du ska sätta dig på en hög av gamla filtar, framför ett Ica någon annanstans. Någonstans där någon slänger en krona i din pappersmugg. Någonstans där någon sparkar på dina fötter för fan om du inte sitter i vägen. Någonstans där någon ler mot dig ibland men inte ofta. Någonstans där någon spottar just bredvid dig, på dig, men titta inte upp nu för du orkar inte. Titta inte upp nu för även om nästa människa som går förbi inte spottar, inte sparkar, så kommer ingen att fråga dig vad du kan. Ingen kommer att fråga vad du förlorat. Så titta rakt fram, men le förihelvete, för ingen gillar en bitter tiggare. Ingen gillar att behöva gå förbi någon varje dag när de ska handla, gå förbi på vägen ut, kassen full av ekologisk mat att fylla kylen och frysen med, sida vid sida. Sida vid sida med bänk av marmor, kran i mässing och rostfri diskbänk. Pleaseplease, taxamicke, ge mig något innan du går hem, innan jag sitter kvar här ett tag. Så länge som krävs. Taxamicke, vi ses imorrn, du vet var jag sitter. Vi ses här.

onsdag

lagom är bra.

Det är mycket antingen eller nu, inte så många nyanser i gråskalan, mer George W och the war on terror. Är du med oss eller emot oss? All in or nothing.
Jag vet inte så noga men det låter lite buffligt och otåligt. Inte så lagom. Vi började skämmas för det, började lyssna på de lite större barnen som retade oss och började småningom se ner på oss själva och undra hur vi kunde tycka att lagom var bäst. Det är ju fegt att inte ta ställning. Onödigt att lyssna på alla röster innan man bestämmer sig. Det räcker nog att lyssna på den som skriker högst, på den som hojtar all in. Allt eller inget. Du eller dem. Du. Jag hörde dig inte. Är du feg eller? Spring nu, och om du står upp när du stannat har du inte tagit i tillräckligt. Då har du misslyckats och alla dina insatser har varit förgäves. Du får inte vara med. Hej då. Nästa! (det här sista ordet skriker jag jätthögt, så högt att du får lite ont i öronen, eller hur). Och inga halvmesyrer nu hörru. Det är bättre att ha fel på jättehög volym än att ha rätt när ingen hör.

skönt att vara tillbaka i rutinerna.

Så är man här igen då. Skönt att vara tillbaka i rutinerna. Det är svårt utan rutiner. Du måste gå upp olika tider varje morgon, utan väckarklocka och tid att passa, äta frukost utan klump i magen och flackande blick. När kaffet är uppdrucket och hela tidningen läst, är du tvungen att göra någonting du vill göra som ingen annan bett dig om. Någonting som kan vara klart närsomhelst. En annan dag till exempel. Så att du kan slå dank idag. Eller läsa en bok, gå på promenad, andas hög höstluft med djupa andetag. Men så kan man ju inte ha det i längden. Skönt med rutiner. Fint att leverera igen, och prestera. Gå på möten och säga hmm. Nicka ibland, somna inte nu. Dröm dig för guds skull inte bort nu. Stanna här. Skönt att vara tillbaka i rutinerna.